Många människor tror på ödet. Att allt som händer, sker av en anledning. Jag har alltid velat tro att det är så. Att vi på något vis genom våra eller andras handlingar hela tiden styrs som på en stig, mot något, eller någon. Som att våra liv redan är uträknade, ungefär som att vi hela tiden formas, eller omvandlas, i väntan på någon. En någon som likt en pusselbit endast hör ihop med dig, och ingen annan. Det handlar bara om att testa olika bitar, vända och vrida, tills man tillslut hittar den rätta. En bit kan till en början se ut att passa, innan man kommer till slutet och inser att den egentligen inte gjorde det, ihuvudtaget.

Vi har alla på ett eller annat sätt blivit sårade, svikna och fått våra hjärtan krossade. Upplevt känslor som fått oss att tappa hoppet om livet totalt. Känslor som rivit upp stora sår inom oss, som ännu inte läkt, eller någonsin kommer att läka helt. Men jag vill tro att det är just dessa stora, variga, blodiga och bultande sår som tillslut får oss att öppna upp våra ögon. Som likt en karta och kompass får oss att vända, bege oss mot rätt riktning och undvika dåliga farvatten.

Jag vill tro att det var ödet som förde en viss person till mig. En person som är så fruktansvärt oslagbar att det inte är sant. Som gör mig lycklig, på alla sätt. Som får mig att vilja ge upp allt, bara för honom.

Mitt hjärta är ditt, nu och föralltid, om du vill.

Jag saknar dig, hela tiden.

Många människor tror på ödet. Att allt som händer, sker av en anledning. Jag har alltid velat tro att det är så. Att vi på något vis genom våra egna eller andras handlingar hela tiden styrs som på en stig mot något. Som att våra liv redan är uträknade, ungefär som att vi hela tiden formas, eller omvandlas, i väntan på någon. En någon som likt en pusselbit endast hör ihop med dig, och ingen annan. Det handlar bara om att testa olika bitar, vända och vrida, tills man tillslut hittar den rätta. En bit kan till en början se ut att passa, innan man kommer till slutet och inser att den egentligen inte gjorde det, ihuvudtaget.

Vi har alla på ett eller annat sätt blivit sårade, svikna och fått våra hjärtan krossade. Upplevt känslor som fått oss att tappa hoppet om livet totalt. Känslor som rivit upp stora sår inom oss, som ännu inte läkt, eller någonsin kommer att läka helt. Men jag vill tro att det är just dessa stora, variga, blodiga och bultande sår som tillslut får oss att öppna upp våra ögon. Som likt en karta och kompass får oss att vända, bege oss mot rätt riktning och undvika dåliga farvatten.

Jag tror att det var ödet som förde en viss person till mig. En person som är så fruktansvärt oslagbar att det inte är sant. Som gör mig lycklig, på alla sätt. Som får mig att vilja ge upp allt, bara för honom.

Mitt hjärta är ditt, nu och föralltid, om du vill.