Nu var det ett tag sedan jag skrev någonting här på bloggen.. Det är mycket som har hänt, för mycket känns det som..

 

Jag antar att ni vid det här laget är införstådda med att Ingo inte längre finns hos mig. Jag vart tvungen att fatta ett fruktansvärt beslut, det i särklass svåraste i hela mitt liv. Men, jag gjorde det för oss. För Ingo, för mig och familjen..   Ingo mådde inte alls bra, och med tiden blev saker och ting bara värre och värre. Vi levde som i en spiral, där allt successivt banade neråt. Vårt liv blev med tiden alltmer begränsat, och tillslut hade vi målat in oss i ett trångt och mörkt hörn. Vardagen bestod den sista tiden av att vandra på nålar, livrädda för att någonting oförberett skulle inträffa. Att se sin bäste vän må så dåligt som Ingo gjorde på slutet, är nog det värsta man kan vara med om. Jag ifrågasatte mitt beslut tusentals gånger, och tänkte att saker och ting kunde fixas till. Men det enda som följde i fotspåren av min egoism, var att allt blev ännu värre. Det är inte alls svårt att vara, och tänka, själviskt i sådana här situationer. Ingo var det finaste jag hade, och jag ville inte för någonting i världen mista honom. Bara tanken på att inte ha honom vid min sida fick mig att gråta. Han var så mycket mer än "bara en hund". Han var min trognaste vän, min beskyddare och min största trygghet. Jag hade aldrig trott att någon överhuvudtaget kunde förstå sig på mig, men det kunde han. Det var som att han läste mina tankar, såg igenom den sköld som ingen tidigare ens uppfattat. Han var en del av mig, och kommer alltid förbli. Gud vad jag älskar honom.

 

 

 

Tiden som följt efter Ingos bortgång har, med handen på hjärtat, varit den svåraste i mitt liv. Jag har mått så ofantligt dåligt, att det inte går att beskriva i ord. Det har aldrig hört till vanligheten att jag gråter. I alla fall inte inför andra. Att visa tecken på svaghet har jag ända sedan barnsben tagit starkt avstånd ifrån. Jag vill inte att folk skall se mig som en martyr, och jag vill inte söka tröst hos andra. Jag har vuxit upp med den filosofin att alla har sina egna problem, och att man bearbetar dem bäst på egen hand. Mina erfarenheter av att blotta sig själv för någon, att öppna upp sitt hjärta och avslöja sina ömma punkter, har inte lett till någonting annat än att jag helt frivilligt givit människor en chans att skada mig. Få tillfällen som många tagit tillvara på.. Med Ingo kom tryggheten. Från dag ett knöt vi ett enormt starkt band till varandra. Han läste mig som en bok. Jag behövde aldrig göra någonting, för han visste exakt när jag behövde honom. Han skulle inte för någonting i världen svika mig, aldrig.. De finaste minnena ifrån mitt liv, är från den tid vi spenderade tillsammans. Vid min sida gjorde han mig till en bättre och lyckligare människa.. Jag saknar min älskade vän, mest i hela världen. Med sig i graven tog han en del av mig, en del som bara tillhör honom, och ingen annan. Och det tomrum som nu finns kvar, kommer nog aldrig att kunna fyllas på nytt fullt ut.

Du är min högst älskade vän, Ingo. Jag saknar dig så otroligt mycket.....