Jättefirre
Var ute på djuphavsfiske idag med brorsan och Johan. Självfallet fick jag upp största firren, en sailfish på dryga 15-16kg gissningsvis. Nu har jag sjukt ont i högerarmen efter all vevning, men satan vilken adrenalinkick. Fucking loooooove it! Emil och Johan fick upp varsin Barracuda!
Hörde jag skåååål?
Livet rullar på här i Mexiko. Vi har sjukt varmt varje dag, har haft otrolig tur med vädret och spriten inne på hotellområdet ingår. Kan det bli bättre än så? .. Jag, Johan och brorsan har även bokat en privat båt på fredag, som ska ta oss ut på djuphavsfiske. (Där även spriten ingår) Skoj!
Fan
Den här natten kommer bli lång..
Jag tänker på dig hela tiden.
Om jag åtminstonde kunde få höra din röst..
In Mexiko
Bjuppar på två bilder härfrån Mexiko. Internet är skitsegt och jag orkar inte förminska fler bilder för kunna ladda upp. Saknar alla därhemma! Speciellt Pär...
In Mexiko
Bjuppar på två bilder härfrån Mexiko. Internet är skitsegt och jag orkar inte förminska fler bilder för kunna ladda upp. Saknar alla därhemma! Speciellt Pär...
Skogspucko
God kväll
Nu börjar dagarna dra ihop sig inför avfärd mot Mexiko. Vi åker närmare bestämt redan på söndag. Jag antar att jag borde springa omkring som en jävla dåre och hoppa av lycka eller liknande. Men icke. Jag försöker så gott det går att undvika att tänka på det. Jag skulle hellre ha varit någon annanstans, med honom. Fan. Jag kommer sakna honom så otroligt mycket. Jag får ont i hjärtat bara jag tänker på det.
Idag har det inte hänt så mkt, i vanlig ordning. Jag lämnade in morsans bil på verkstaden tidigt på morgonen, var därefter ute med Ingo i skogen, osv. Eftersom jag varit sjuk nu nyligen har jag börjat klä mig likt en michelingubbe varje gång jag går utanför dörren, och det gjorde jag verkligen idag. Underställ, mjukisbrallor, dubbla huvtröjor, jaktbrallorna, dunväst och en jävla björnpuppa på huvudet. Brorsan menade på att jag såg ut som ett blockmongo, eller rättare sagt ett skogspucko, haha! Men vafan, hellre se ful ut i ödeskogen, än sedan sjukful bland folk. Sådeså!
Då: Pappas flicka med morgonens jaktbyte Nu: Hans fula skogspucko!
Nu ska jag strax bege mig ut i kylan på långpromenad med Ingonen. Men först ska det fyllas i lite papper till Vuxenskolan. Suck
Puss & Kram
Nu börjar dagarna dra ihop sig inför avfärd mot Mexiko. Vi åker närmare bestämt redan på söndag. Jag antar att jag borde springa omkring som en jävla dåre och hoppa av lycka eller liknande. Men icke. Jag försöker så gott det går att undvika att tänka på det. Jag skulle hellre ha varit någon annanstans, med honom. Fan. Jag kommer sakna honom så otroligt mycket. Jag får ont i hjärtat bara jag tänker på det.
Idag har det inte hänt så mkt, i vanlig ordning. Jag lämnade in morsans bil på verkstaden tidigt på morgonen, var därefter ute med Ingo i skogen, osv. Eftersom jag varit sjuk nu nyligen har jag börjat klä mig likt en michelingubbe varje gång jag går utanför dörren, och det gjorde jag verkligen idag. Underställ, mjukisbrallor, dubbla huvtröjor, jaktbrallorna, dunväst och en jävla björnpuppa på huvudet. Brorsan menade på att jag såg ut som ett blockmongo, eller rättare sagt ett skogspucko, haha! Men vafan, hellre se ful ut i ödeskogen, än sedan sjukful bland folk. Sådeså!
Då: Pappas flicka med morgonens jaktbyte Nu: Hans fula skogspucko!
Nu ska jag strax bege mig ut i kylan på långpromenad med Ingonen. Men först ska det fyllas i lite papper till Vuxenskolan. Suck
Puss & Kram
Saknad
Det händer det inte så mycket i mitt liv för tillfället. Det känns ganska tråkigt och ... tomt? Jag vet inte vilka ord jag ska använda. Det är mycket som rörts om, vänts helt upp och ner. Jag känner mig ganska handlingslös. Finner inga lösningar på de problem som finns.. Det suger ganska hårt..
Ibland önskar jag att man kunde vrida tillbaka tiden, så vissa saker hade kunnat förebyggas. Om de nu hade kunnat det? Troligtvis inte. De stigar vi går genom livet, och de avvikningar vi väljer att göra, medvetet eller omedvetet, följer oss alla och gör oss till dem vi är idag.. Jag funderar ofta på vilka vägar du gått, vart du avvek och varför du inte idag har viljan att än en gång välja ny riktning. Jag vet att du kan, att du fortfarande finns kvar, även om du är vilsen. Kanske mer vilsen än jag någonsin kommer förstå. När jag ser dig i ögonen, är du inte längre du. Jag vet att du mött många hinder på dina vägar, att de varit svårframkomliga, fulla av förgreningar, men du har ändå lyckats tagit dig framåt. Om du nu står inför det här vägskelet, det mest avgörande i hela ditt liv, hoppas jag verkligen att du väljer rätt väg. Om inte för din egen skull, för vår. Snälla, jag saknar dig.
Det händer det inte så mycket i mitt liv för tillfället. Det känns ganska tråkigt och ... tomt? Jag vet inte vilka ord jag ska använda. Det är mycket som rörts om, vänts helt upp och ner. Jag känner mig ganska handlingslös. Finner inga lösningar på de problem som finns.. Det suger ganska hårt..
Ibland önskar jag att man kunde vrida tillbaka tiden, så vissa saker hade kunnat förebyggas. Om de nu hade kunnat det? Troligtvis inte. De stigar vi går genom livet, och de avvikningar vi väljer att göra, medvetet eller omedvetet, följer oss alla och gör oss till dem vi är idag.. Jag funderar ofta på vilka vägar du gått, vart du avvek och varför du inte idag har viljan att än en gång välja ny riktning. Jag vet att du kan, att du fortfarande finns kvar, även om du är vilsen. Kanske mer vilsen än jag någonsin kommer förstå. När jag ser dig i ögonen, är du inte längre du. Jag vet att du mött många hinder på dina vägar, att de varit svårframkomliga, fulla av förgreningar. Men du har ändå lyckats tagit dig framåt. Om du nu står inför det här vägskelet, det mest avgörande i hela ditt liv, hoppas jag verkligen att du väljer rätt väg. Om inte för din egen skull, för vår. Snälla du, jag saknar dig..
En svidande konstant längtan
Aldrig hade jag kunnat tro
Att jag i dig skulle finna en person
Som så lik migsjälv, men än dock så olik
Kompletterade mig på ett sätt
Som du faktiskt gjort
När jag hör din röst
Ibland nära
Alldeles för många gånger långt borta
Rusar mitt blod likt de vildaste och farligaste forsar
Gör mig varm, sårbar, lycklig, stark
Allt på en och samma gång
Men ger mig även svidande konstant längtan
Efter dig
Oss
När jag ser in i dina ögon
De vänligaste, ärligaste och vackraste jag någonsin skådat
Väcker du någonting inom mig
En känsla
Som inte går att beskriva
Du vet
Ord blir inte på mils avstånd tillräckliga
Jag vill att du ska förstå
Att den kärlek jag erbjuder dig är ärlig
Om du vill evig
Obrutbar
Och jag kommer aldrig någonsin svika dig
Jag visste inte då
Men vet nu
Att jag sökte dig
Och fann mitt hjärta
Halsont
God eftermiddag
Idag har jag vaknat upp med sjukt ont i halsen, men jag håller tummarna att det bara är något övergående. Det brukar ofta vara så när det kommer till mig. Blir jag sjuk, då är jag sjuk på riktigt. Och då är det inte roligt, tro mig. Lite ont i halsen känns fruktansvärt milt i jämförelse med det. Så jag ska absolut inte klaga eller gnälla.
Nu har jag precis tagit en paus från boken jag läser, Minnen från skogarna av Gustaf Schröder. En sådan bok som vi byfånar uppskattar, då den till största del handlar om jakt och natur. Om längtan efter att få döda, känna, leva och bli ett med livscirkeln själv. Ni vet, är man uppvuxen mitt ute i skogen, med en jaktgalen farsa, då finns det i blodet. Man uppskattar, och även uppfattar, naturen på ett helt annat vis. Skulle jag gissa iaf, vad vet jag. Det är den uppfattningen jag fått iaf..
Om en liten stund ska jag ut med Ingo. Tänkte klättra upp längs berget tills benen känns som spagetti, lägga mig uppe vid nån klippsats och blicka ut över byn. Det är något speciellt med att sitta däruppe. Bara ta ett djupt andetag, känna lukten av mossan, fukten, träden. Lyssna till alla ljuden. Träd som sakta följer vinden, ni vet, de där härliga djupa knaken från stammarna. Lyssna till alla fåglar som antingen gömmer sig längre in i skogen, eller de som passerar strax ovanför påväg till varmare platser. Har man tur kan man se en och annan älg på nått kalhygge, ibland rådjur. Intill skogskanterna vid de hyggen som förhåller sig längre upp mot berget, brukar man även kunna se typ tjäder och orre. Allt handlar bara om att lyssna, se och ta till sig allt runtomkring.
Näe, ut var det ja.
Ha en bra dag allihopa!
God eftermiddag
Idag har jag vaknat upp med sjukt ont i halsen, men jag håller tummarna att det bara är något övergående. Det brukar ofta vara så när det kommer till mig. Blir jag sjuk, då är jag sjuk på riktigt. Och då är det inte roligt, tro mig. Lite ont i halsen känns fruktansvärt milt i jämförelse med det. Så jag ska absolut inte klaga eller gnälla.
Nu har jag precis tagit en paus från boken jag läser, Minnen från skogarna av Gustaf Schröder. En sådan bok som vi byfånar uppskattar, då den till största del handlar om jakt och natur. Om längtan efter att få döda, känna, leva och bli ett med livscirkeln själv. Ni vet, är man uppvuxen mitt ute i skogen, med en jaktgalen farsa, då finns det i blodet. Man uppskattar, och även uppfattar, naturen på ett helt annat vis. Skulle jag gissa iaf, vad vet jag. Det är den uppfattningen jag fått iaf..
Mitt hem, mitt ute i ödemarken.
Om en liten stund ska jag ut med Ingo. Tänkte klättra upp längs berget tills benen känns som spagetti, lägga mig uppe vid nån klippsats och blicka ut över byn. Det är något speciellt med att sitta däruppe. Bara ta ett djupt andetag, känna lukten av mossan, fukten, träden. Lyssna till alla ljuden. Träd som sakta följer vinden, ni vet, de där härliga djupa knaken från stammarna. Lyssna till alla fåglar som antingen gömmer sig längre in i skogen, eller de som passerar strax ovanför påväg till varmare platser. Har man tur kan man se en och annan älg på nått kalhygge, ibland rådjur. Intill skogskanterna vid de hyggen som förhåller sig längre upp mot berget, brukar man även kunna se typ tjäder och orre. Allt handlar bara om att lyssna, se och ta till sig allt runtomkring.
Näe, ut var det ja.
Ha en bra dag allihopa!
Tankar
Många människor tror på ödet. Att allt som händer, sker av en anledning. Jag har alltid velat tro att det är så. Att vi på något vis genom våra eller andras handlingar hela tiden styrs som på en stig, mot något, eller någon. Som att våra liv redan är uträknade, ungefär som att vi hela tiden formas, eller omvandlas, i väntan på någon. En någon som likt en pusselbit endast hör ihop med dig, och ingen annan. Det handlar bara om att testa olika bitar, vända och vrida, tills man tillslut hittar den rätta. En bit kan till en början se ut att passa, innan man kommer till slutet och inser att den egentligen inte gjorde det, ihuvudtaget.
Vi har alla på ett eller annat sätt blivit sårade, svikna och fått våra hjärtan krossade. Upplevt känslor som fått oss att tappa hoppet om livet totalt. Känslor som rivit upp stora sår inom oss, som ännu inte läkt, eller någonsin kommer att läka helt. Men jag vill tro att det är just dessa stora, variga, blodiga och bultande sår som tillslut får oss att öppna upp våra ögon. Som likt en karta och kompass får oss att vända, bege oss mot rätt riktning och undvika dåliga farvatten.
Jag vill tro att det var ödet som förde en viss person till mig. En person som är så fruktansvärt oslagbar att det inte är sant. Som gör mig lycklig, på alla sätt. Som får mig att vilja ge upp allt, bara för honom.
Mitt hjärta är ditt, nu och föralltid, om du vill.
Jag saknar dig, hela tiden.
Många människor tror på ödet. Att allt som händer, sker av en anledning. Jag har alltid velat tro att det är så. Att vi på något vis genom våra egna eller andras handlingar hela tiden styrs som på en stig mot något. Som att våra liv redan är uträknade, ungefär som att vi hela tiden formas, eller omvandlas, i väntan på någon. En någon som likt en pusselbit endast hör ihop med dig, och ingen annan. Det handlar bara om att testa olika bitar, vända och vrida, tills man tillslut hittar den rätta. En bit kan till en början se ut att passa, innan man kommer till slutet och inser att den egentligen inte gjorde det, ihuvudtaget.
Vi har alla på ett eller annat sätt blivit sårade, svikna och fått våra hjärtan krossade. Upplevt känslor som fått oss att tappa hoppet om livet totalt. Känslor som rivit upp stora sår inom oss, som ännu inte läkt, eller någonsin kommer att läka helt. Men jag vill tro att det är just dessa stora, variga, blodiga och bultande sår som tillslut får oss att öppna upp våra ögon. Som likt en karta och kompass får oss att vända, bege oss mot rätt riktning och undvika dåliga farvatten.
Jag tror att det var ödet som förde en viss person till mig. En person som är så fruktansvärt oslagbar att det inte är sant. Som gör mig lycklig, på alla sätt. Som får mig att vilja ge upp allt, bara för honom.
Mitt hjärta är ditt, nu och föralltid, om du vill.
