God kväll!

För första gången på väldigt länge känner jag att jag kan pusta ut. Att känna detta lugn igen, som i mitt huvud känns som åratal sedan, är helt obeskrivligt. Jag sitter just nu hemma i vårt hus, i vår soffa och dricker kaffe från vår bryggare i en av våra muggar. Jag finner inga ord som kan förklara känslan. Jag har levt i en jävla resväska i snart en månads tid. Och när jag inte kan känna just detta lugn, blir jag stressad, rastlös och får en otrolig ångest. Jag behöver min fristad, så är det bara. Det enda som saknas nu är min P, fan vilka tunga veckor detta varit sedan han for ut på turnén. Saknaden sliter ut mitt hjärta, inga som helst tvivel om det. 

Ja, sen var det ju detta med bloggen. Jag har tagit kontakt med supporten angående lösenskyddsproblemet, men tyvärr har det inte gått så bra med det. Jag har inte fått något svar ännu, och det lär garanterat dröja innan jag får det. Så, jag tänkte att jag helt enkelt i väntan på respons får fortsätta blogga lite då och då, så tiden inte flyr alltför mycket. Men tanken är alltså inte att bloggen skall stå öppen, utan den kommer låsas inom en förhoppningsvis(!) snar framtid.

Idag är det en månad och sex dagar sedan Ingo lämnade oss. Den extrema sorg som följt denna tid efteråt är svår att sätta ord på. Men ju längre tiden går, lär man sig hantera saknaden och tänker tillbaka på alla de fina stunder han gav oss. Jag har mer eller mindre lyckats förtränga den sista tiden då allt var ett helvete, det är kanske mitt sätt att gå vidare utan att trasas sönder. Jag vill kunna tänka tillbaka på honom med ett leende på läpparna. Minnas alla gånger han fick mig att skratta, bli helt ursinnig genom att vara den drygaste hunden i världen (haha) samt vara den bästa läromästaren som gick att få till Remu. Det är mycket tack vare just Ingo som Remu är den fina hund han är idag.. Jag är så otroligt tacksam för allt den hunden gav mig, eller oss. Ingo älskade verkligen sin husse, eller rättare sagt avgudade honom. Sedan P kom in i vårt liv blev Ingo en så otroligt glad hund. Jag kommer ihåg första gången vi var hem och hälsade på i Stöde efter att jag hade flyttat hit upp. Då pappa påpekade att han var en helt ny hund, så glad och framåt. Och det var verkligen helt sant. I och med P kände nog Ingo att han kunde slappna av. Han fick en trygghet och behövde inte vaka över mig varje sekund längre. När P var ute på jobb blev han otroligt nedstämd, och låg alltid vid dörren i väntan på att han skulle komma hem igen, dag som natt. När han hörde husses röst spelas i högtalarna blev han helt galen! Han hoppade, snurrade runt, pep och viftade på svansen i 180. Favoritlåten var H illbilly H eart! Det var så sjukt roligt att se. Idag ångrar jag att jag inte filmade honom en sådan gång, för de stunderna om några är de som ligger mig varmast om hjärtat! 

 

I övrigt måste jag väl säga att allt är ok. Imorgon kommer äntligen baby hem, efter som sagt nästan en månads tid ute på turné. Därefter får vi några dagar på hemmaplan innan vi bilar ner till Småland för att fira jul med P's underbara syster plus familj! Övervåningen här hemma håller på att byggas för fullt nu, och när vi kommer hem efter jul kommer det vara helt klart. Gud så skönt! 

Nu väntas knäckbak!

P & K!