God morgon.

 

I vanlig ordning har jag inte idats blogga. Livet i sig tar sin tid, vilket gör att den virtuella världen känns ganska avlägsen och intet värd att prioritera på den dagliga agendan. Ju mer tid jag spenderar i verkligheten, i dess rätta benämning, får mig att se vilken lögn gemene man lever i. Ignorans är inte idag ett undantag, utan ett uppenbart och oroväckande problem. Likt döda fiskar följer folket motståndslöst strömmen, liksom ser endast åt det håll ljuset riktas. Förmågan att tänka själv, liksom läsa mellan rader, existerar (i allmänhet) inte längre. Jag finner detta väldigt skrämmande. Enormt skrämmande. Bara tanken på att min generation en dag skall överta det ansvar som idag vilar på våra fäder liksom mödrar, får mig att inse att den värld vi idag lever i snart är förbrukad. I mina ögon utgör nämligen den generationen de sista tänkande individerna. Min generation utgör en manipulerad, tragisk och zombiefierad massa. Levande döda som tänker det de enligt programmering skall tänka, ser vad de skall se liksom "handlar" därefter. All essentiell kunskap är förlorad, och gapande står vi inför våra makthavare med tron att dessa skall föda oss, vårda oss samt lösa de problem som vi står inför. Vi är sönderavlade hundar, bokstavligt talat. Överlevnad är inte längre en naturlig instinkt, utan något vi teoretiskt liksom praktiskt måste lära oss den dag  grytan kokar över. Vi lever i en rosa bubbla, där vi tycks tro att allt skall servera oss på silverfat, och banken utgör vår mecenat. En sponsor som tillåter oss att konsumera de överdådligheter som annars varit ouppnåeliga ting. Vi äger allt, men ändå ingenting. Vi är frihetsberövade lakejer, som endast lever tack vare löftet om återbetalning...

 

Uj. Detta inlägg blev något utav en frustrerande utandning.